|
På annan plats i detta nummer av Symfo'ni, (sid 6), tar Maria Hulthén bladet från munnen och undrar varför tystnaden blev så kompakt efter avslöjandena om skandalerna med svartspelningar för skatte-och kronofogdemyndigheter och andra institutionella arbetsgivare.
Marias initiativ till att blåsa liv i debatten är lika modigt som välgörande. Modigt för att hon som frilansare har en utsatt och känslig position och välgörande för att hon riktar ljuset mot en växande svart marknad, som omfattar snart alla områden och inte ens hejdar sig vid regeringskansliets dörr. Varför det efter avslöjanden som i de aktuella fallen snart blir tyst och locket lagt på beror kanske på att alla är pinsamt medvetna om det osunda och kriminella i sin vandel och en myndighet, som i stället borde bekämpa svart arbetsmarknad, biter väl ihop munnen och gömmer sin skam. Den svaga parten i den här hanteringen är arbetstagaren, i det här fallet musikern. Det är han/hon som blir bestulen på framtida pension, sjukersättning e t c. Därför är det en viktig facklig fråga att bekämpa "arbetsgivare" som av snålhet eller girighet, eller andra obskyra anledningar inte vill fullgöra sina skyldigheter. Det är denne som i egenskap av den engagerande har makt att försätta den tillfrågade musikern i en utpressningssituation: "Tar du inte jobbet svart frågar jag en annan". Det är förståeligt att en frilansande musiker, som i en hård och vikande arbetsmarknad behöver varje spelning, i en sådan situation frestas att ta jobbet. Men för att få rätsida på en sjuk marknad bör man solidariskt vid varje engagementtillfälle kräva vita pengar. Inte minst alla, som har sin trygghet i en tillsvidareanställning, måste vid eventuella extra jobb vara noga med detta, för att hjälpa sina frilansande kolleger att säkra den sociala trygghet som följer av regelrätt arbete. Naturligtvis är de verkliga bovarna de oseriösa arbetsgivare, som i kraft av sin maktposition kan manipulera arbetssökande. Det enda effektiva sättet att stoppa dessa är att vid varje tillfälle kräva att lag och rätt följs. I annat fall blir man ju själv medbrottsling. En annan, av lika oseriösa arbetsgivare använd metod, med konsekvenser för svenska frilansande musiker, är att engagera musiker till exempelvis sceniska produktioner från tredje land, d v s länder utanför den gemensamma arbetsmarknaden inom EU. Här har AMS som arbetstillståndsgivande myndighet ett stort ansvar. Handläggarna där måste kunna skilja på kulturutbyten och vanliga jobb. I de senare fallen är förmodligen drivfjädern för den ansökande arrangören att komma undan med billigare gager och traktamenten. De fackliga organisationerna för utövande konstnärer är remissorgan för arbetstillstånd på området, men ofta underlåter myndigheten att fråga, eller, om man frågat och fått ett negativt svar, att negligera detta. SYMF har inte någonsin motsatt sig kulturellt viktig import som berikar svenskt musikliv. Däremot säger vi nej till företeelser som dumpar arbetsmarknaden och tar bort arbetstillfällen för inhemska frilansare. |
 |
Olav Gullbransson Förbundsordförande |