När jag började skissa på innehållet i denna krönika så var planen att inleda med några positiva nyheter, men den ambitionen sprack när kulturlandstingsrådet Anna Starbrink obegripligt nog valde att på sin blogg offentliggöra ett besked som sannolikt medför att Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, SLB, försätts i konkurs. Hon har i efterhand hävdat att det visst fanns tid för SLB:s led- ning att informera personalen, ett uttalande som saknar all relevans. Att de som berörs av ett beslut med så drastiska konsekvenser också är de som först informeras borde vara en självklarhet. Om detta inte säker- ställs är det dels ett moraliskt misslyckande, dels ett bevis på att man inte förstår de grundläggande umgängesreglerna mellan parterna på arbetsmarknaden. När det gäller sakfrågan kring SLB:s och Musikaliskas ekonomi kan man inte blunda för de problem som finns, men att försöka göra en quickfix med två veckor mellan besked och konkurs är ingen lösning. Ansvaret för att komma vidare när det gäller SLB:s framtid ligger inte bara på politiksi- dan. Styrelse och ledning måste på ett ännu tydligare sätt kunna svara upp på tidsmässigt rimliga krav till åtgärder. I det sam- manhanget är det djupt oroande när man kan ana att de underlag som tagits fram på tjänstemannanivå färgas av värderingar på verksamheten i stil med att orkestern är ”en antikvierad buss som parkerats i landstingets garage.” Tyvärr är det inte unikt att tjänstemän inom kultursektorn driver kulturpolitik istället för att sköta sitt uppdrag. När detta är sagt, över till några positiva nyheter: -Wermland Opera i Karlstad har länge brottats med underfinansiering och ett antal förhandlingar har genomförts kring konsekvenserna av detta. Glädjande nog blev resultatet att orkesterns numerär i stort skyddas och ett antal vakanta tjänster får tillsättas. De nedskärningar på tekniksidan som kom är naturligtvis inget att glädjas åt, men vi har visat att orkestern är och måste vara prioriterad i verksamheten. Regeringen har beslutat att skjuta till nya medel för barnomsorg på obekväm arbetstid, något som är oerhört positivt för många av våra medlemmar. Det är också ett bevis på att det lönar sig att arbeta långsiktigt. Symf, med stor hjälp av TCO, har under många år drivit frågan om rätten till barnomsorg och det är skönt att se att det faktiskt givit resultat! Snart är det dags igen för nya centrala förhandlingar. Det känns som om vi nyss lämnade förhandlingsbordet med ett nytt avtal, men förbundsstyrelse och personal är redan igång med förberedelserna för nästa runda. En viktig del i detta är vårt gemensamma avtalsråd, som genomförs i Stockholm den 24 september. Utan att förekomma vad som kommer ut av detta tror jag att två saker, bortsett från lönenivåer och ersättningar, kommer att vara centrala. Den ena är att komma vidare mot en rimlig reglering av olika digitala överföringar. Vi måste vara medvetna om att det här är en verksamhet som idag i de flesta fall inte genererar intäkter, men ändå måste regleras. I grunden förhandlar vi om det som är individuella upphovsrättsliga ersättningar. I en framtid finns det heller inget som talar emot att det kommer en lönsamhet kring detta och det är klokt att redan nu skapa förutsättningar att kunna hantera detta. Den andra frågan handlar om hur vi på bästa sätt skapar en samsyn på hela avtalet. Det handlar dels om att jämställa korister och instrumentalister, dels om att skapa ett långsiktigt hållbart system för löner och andra villkor för våra frilansare. När det gäller att få en helhetssyn på det centrala avtalet hävdar jag med en dåres envishet att vi hela tiden måste komma ihåg att det inte finns två skilda grupper att förhandla för, tillsvidareanställda och frilansare. Det finns en grupp, Symf:s med- lemmar, som oavsett anställningsform lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Vad som förändras i en del av avtalet stannar inte där, utan får effekter på hela området. Kan vi föra en diskussion utifrån ett sådant synsätt är mycket vunnet, och vi skapar en tydlighet inför vår motpart som är en förutsättning för att kunna lyckas i nästa och kommande förhandlingar. Begreppet solidaritet är ju centralt för en facklig organisation, men det stannar ofta vid att vara en vacker fras. Därför är det roligt att konstatera att det faktiskt lever, även internationellt. För en tid sedan kom nyheten om att musikerna i Koreas Radio- orkester i praktiken skulle få sparken, men de som ville kunde i nåder få provspela till sina tidigare jobb i en nyorganiserad Radioorkester. Dessutom fick orkesterns facklige ordförande sparken i förväg och representant för orkesterns styrelse uttryckte sig ungefär så här: ”En musiker som engagerar sig i fackligt arbete kan inte beröra publikens hjärta”. Kort sagt, en allmänt svinaktig behandling av musikerna. Följden blev att FIM, den internationella musikerfederationen, uppmanade sina medlemsförbund att reagera till stöd för de Koreanska musikerna, vilket gav till resultat att det rasslade till i mailkorgen med stödut- talanden från hela världen. (Symf:s reaktion finns på www.symf.se) Det är för tidigt att säga hur det hela slutar, men aktionen har fått stort genomslag i Korea. Vi behövs! Ha en bra fortsatt höst. Bosse Olsson, förbundsordförande