Men sen då? Det handlar om två av våra 100-årsjubilerande symfoniorkestrar, i Gävle och i Helsingborg. Bland de många välförtjänta gratulationer som kom under jubileumsfirandena hittade båda orkestrarna några riktigt hårda paket som sannolikt levererats med lokalposten. Innehållet var blandat, men budskapet på sikt är detsamma, ett hot mot de båda orkestrarnas möjlighet att fortsätta sitt arbete med, åtminstone, bibehållna ekonomiska och personella resurser. En lokal debatt kring detta uppstod snabbt i både Gävle och Helsingborg och den pågår fortfarande. Glädjande nog finns ett tydligt stöd för en bibehållen orkesterverksamhet i bägge städerna, samtidigt som den vanliga konfrontationsanalysen, ?den elitistiska kulturen mot alla andra viktiga behov?, snabbt dök upp. En annan slutsats som kanske är självklar men ändå viktig att ta med är att ett framgångsrikt arbete för att stödja och argumentera för de båda orkestrarnas framtid måste ha en tydlig förankring i lokala och regionala förutsättningar. Det finns ingen patentlösning. Men, och ett viktigt men, detta måste hela tiden balanseras mot ett nationellt perspektiv. Ingen av våra svenska symfoniorkestrar lever i ett vakuum, utan är en del av en infrastruktur som i alltför liten grad lyfts fram i debatten, och som alla orkestrar i landet har intresse och behov av att värna på lång sikt. Att offentligstödd orkesterverksamhet ifrågasätts är inget konstigt, det är en del av den demokratiska processen där vi inte kan leva på gamla meriter utan istället tydligt måste visa på den relevans vi har och kommer att ha i dagens och morgondagens samhälle. Resonemanget är i grunden detsamma som 1911 års riksdag förde när grunden lades för det som i stora drag är just dagens nationella orkesterstruktur. I det här fallet var det bättre förr: vad 1911 års riksdagsledamöter åstadkom var en nationell orkesterpolitik, något som i dag vore en nåd att stilla bedja om. Det här är ett nedslående exempel på baksidan av den kulturpolitiska regionaliseringsmodellen där det nationella ansvaret i bästa fall utövas genom ombud. När det gäller frågor kring orkester- och institutionsstruktur har detta i stort sett upphört att existera. Om dessa inte lyfts på ett nationellt politiskt plan måste vi som företräder området göra det. Helst genom ett samarbete mellan parterna, där jag hoppas att Svensk Scenkonst är beredda att ta upp en diskussion kring infrastrukturen bland våra orkestrar och institutioner. Att vi hamnat i en situation där orkesterverksamheten blivit den kanske mest ifrågasatta inom scenkonstområdet vet vi. Och vi vet också att detta är en internationell trend. Utvecklingen hos oss är oroande, men vi ska samtidigt vara medvetna om att vi än så länge har en situation som vi har möjlighet att hantera, till skillnad från våra kollegor i ett antal länder som fått leva med mycket mer drastiska åtgärder. Men det finns ett tydligt undantag, Norge. Visst säger någon, men dom har ju oljan! Det är självklart att den goda ekonomin är en viktig förutsättning för det norska löftet/lyftet på kulturområdet, men det är bara en del av sanningen. I samband med Nordisk Musikerunions möte i Oslo för några veckor sedan fick vi möjlighet att träffa ordföranden i Stortingets motsvarighet till vårt kulturutskott. Det var oerhört intressant, inte minst när det kommer till kulturfrågornas övergripande roll: kulturpolitiken lever inte ett eget liv, utan är en integrerad del av helheten. När man i Norge talar om regionalpolitik, näringspolitik, glesbygdspolitik eller egentligen vilket politikområde som helst finns kulturpolitiken naturligt med. Här är det inte fråga om några överväganden från fall till fall om tårtan behöver toppas med lite kulturgrädde, utan samspelet finns där från början. När man jämför detta med situationen hos oss kommer jag att tänka på begreppet ?armslängds avstånd? inom kulturpolitiken. Innebörden av detta är ju den att politiken inte ska påverka det konstnärliga innehållet, ett synsätt som tack och lov är både etablerat och accepterat hos oss. Men kan det vara så att armslängdsprincipen smittat av sig: kulturfrågorna ska inte påverka innehållet i den övriga politiken? Det är en sak väl värd att diskutera vidare! Till er alla i allmänhet och till er som är medlemmar hos våra 100-åringar i synnerhet så vill jag sluta med att lova att vi från centralt håll kommer att göra allt vi kan för att hjälpa och stödja er i arbetet för att både bevara jobben och att se till att det ni gör får både uppskattning och legitimitet nu och framåt. Ha en riktigt bra sommar! Bo Olsson, förbundsordförande