|
I början av sommaren begåvades musiklivet med ”orkester.nu”, en orkesterutredning av Statens Kulturråd. Den är en uppföljare av musikteaterutredningen ”Från Sevilla till Duvemåla” och skall i sin tur följas av en länsmusikutredning (igen!)
Uppdelningen på de olika områdena, som motsvaras av en likartad sådan i bidragssystemet och riksavtalet mellan SYMF och TR, har en historisk bakgrund, men gränserna mellan dessa börjar utslätas i och med att fler och fler länsmusikinstitutioner efter hand får orkesterkaraktär och flyttas från riksavtalets del IV till del II med blandade bidrag (orkesterbidrag och länsmusikbidrag). Denna sammanblandning av två bidragssystem skapar enligt utredningen i flera fall oklarheter och därför föreslås en omfördelning och omstrukturering av bidragen mot renodlade länsmusik- och orkesterbidrag. I detta förslag och i slutsatsen att ”verksamheten (länsmusiken) skall även fortsatt präglas av bredd, kvalitet och mångfald, vilket kräver att staten tydliggör länsmusikuppdraget.” ligger en icke klart uttalad kritik mot de institutioner som av säkert god anledning valt att satsa på en kvalitativ verksamhet i form av t.ex en kammarorkester, eller storband inom jazzgenren. Denna kritiska ståndpunkt har varit tydligare i andra sammanhang och kommer troligen att utvecklas i kommande länsmusikutredning. Frågan är om denna skarpa gränsdragning såväl av bidragsform som avtal är så lycklig. Utredningen påpekar att olika avtalsskrivningar eventuellt kan vålla svårigheter vid samarbete över avtalsgränserna och att de olika bidragsformerna skapar svårigheter i fråga om uppföljning och analys. Man borde i stället överväga å ena sidan en enhetlig bidragsform och å andra sidan sammanföra del II och IV i riksavtalet. Det är klart att det är stor skillnad på arbetsformerna i en stor, tung institution med en rullande 3-årsplanering och en liten ensemble, som kräver en mer flexibel planering. Men redan nu finns alla schatteringar i del II, så det skulle knappast innebära några svårigheter att inrangera återstående delar av del IV i del II. Från statens sida läggs ju också ett regionalt ansvar på både länsmusik- och orkestersidan, vilket motiverar ett entydigt bidragssystem. Hur kravet på ett regionalt arbete bäst uppfylles kan bara de lokala krafterna avgöra. Redovisningen av detta sker i statistisk tabellform av antal arrangemang, publiksiffror m.m. Det är naturligtvis en viktig måttstock men konstnärlig kvalitet och kreativitet kan inte beskrivas på samma sätt och riskerar därför att komma bort i utvärderingen. I ett regionalt musikaliskt utvecklingsarbete är inte bara det inåtriktade uppsökande arbetet viktigt. Även det utåtriktade bör tillmätas stor vikt. När t ex Sundsvalls Kammarorkester eller Musica Vitae framträder i TV eller Riksradions P2 bidrar de i hög grad till att profilera regionen och därmed också fullfölja en regional satsning. Länsmusiken visar också satsningar och framgångar inom andra gengrar. I detta nummer av Symfo’ni med tyngdpunkt på jazz presenteras Norrbotten Big Band samt Bohuslän Big Band. Båda är omvittnat av mycket hög standard och utgör också viktiga scener för gästande jazzmusiker och kompositörer. Även många andra former både instrumentala och vokala inom länsmusiken skulle kunna exemplifieras. Det finns alltså, om man ser till hela landet, i det statsstödda musiklivet en variation i genrer och musikstilar som väl motsvarar de krav som bidragsgivande myndigheter uttrycker i nyckelorden kvalitet - bredd - mångfald. Det är givet att inte varje länsmusikavdelning eller orkesterinstitution kan tillfredsställa alla grenar. Det viktigaste målet är kvaliteten, och det arbetet fordrar koncentration och tid. En effektiv och rikstäckande turnéverksamhet skulle dock kunna hjälpa till att sprida gracerna och ge alla delar av landet ett spännande utbud. Härtill krävs dock resurser i form av pengar och organisation. Det kunde kanske vara en uppgift för Rikskonserter? |
 |
Olav Gullbransson Förbundsordförande |