När Symf:s förbundsstyrelse träffades för första gången efter sommaren handlade en stor del av diskussionen om att ta fram ett antal strategiska frågor som ska prägla styrelsens arbete under det kommande verksamhetsåret. Styrelsen enades om fyra fokusområden: Bevarandestrategi för professionella frilansare Lönemässig likställdhet mellan instrumentalister och korister Strategi för att lyfta lönerna i de lägst betalda ensemblerna Arbetsmiljö: verksamhet på vems villkor? Alla områdena har två saker gemensamt: det är frågor som ständigt återkommer i diskussioner på alla nivåer i förbundet och det är också frågor som är både svåra och delvis kontroversiella. En strategi för att även i en framtid kunna ha tillgång till professionellt verksamma frilansare är inget särintresse för Symf. Att säkra detta är inte bara en förutsättning för att våra arbetsplatser ska fungera utan även grundläggande för stora delar av svenskt musikliv. Det har sagts förut, men tål att upprepas: tillsvidareanställda instrumentalister och korister lever inte på en annan planet än frilansande, tvärtom finns ett ömsesidigt beroende där båda kategorierna behövs för att verksamhet och yrkesliv ska fungera. Att bejaka denna inställning tror jag är en viktig förutsättning för våra möjligheter att skapa bästa möjliga villkor för framtidens professionella frilansare. Vårt riksavtal har idag en generell skrivning om likställighet mellan instrumentalister och korister, något som även avspeglas i avtalets löneplaner. I verkligheten har vi dock inte nått dit, koristerna som grupp är generellt lägre betalda än sina instrumentalkollegor. Kraven på utbildning och professionell nivå är minst lika höga på korist-sidan, vilket i sig räcker som argument för ett likställande. Här måste det göras tydligt att detta kräver nya resurser. Att ta från den ena gruppen för att kompensera den andra är inte hållbart. Som vi alla vet har vi en stor lönespridning mellan våra arbetsplatser. Det finns olika åsikter om både värdet och effekterna av detta. Jag tror det är en klok väg att istället för att lägga fokus på lönespridningen sikta in oss på det faktum att ett antal av våra medlemmar har en orimligt låg lön! Här behöver vi både ta fram en anständighetsnivå utifrån utbildningsbakgrund och yrkeskrav och hitta vägar för att få till ordentliga uppräkningar där det bäst behövs. När det gäller arbetsmiljöfrågor så är våra yrken inte unika. Vi lever i ett samhälle som präglas av projektifiering, ökande andel osäkra anställningar och högre krav på ständig tillgänglighet och flexibilitet för de anställda. Vi behöver samla oss i en gemensam syn på hur en balans mellan yrkeskrav och livet utanför kan skapas. Har ni åsikter och förslag kring dessa tankar, tveka inte att kontakta förbundsstyrelsen! Avsikten är att redovisa arbetet med detta på 2015 års förbundsmöte. Detta skrivs dagen efter valdagen, och vi kan konstatera att Sverige står inför ett regimskifte. Vad detta kommer att innebära för våra områden är än så länge omöjligt att sia om. En viktig fråga är naturligtvis vad som händer med kulturfrågorna på riksplanet, men lika viktiga är konsekvenserna på regional och kommunal nivå. Det kan vara idé att ta fram det förra numret av Symfoni och se vad som framöver händer med de uttalanden som gjordes där kring ett antal för oss viktiga frågor. Det är också oroväckande att landets tredje största parti på olika håll gett prov på en kultursyn som präglas av både okunskap och förakt för vårt område. Ett tydligt exempel är förslaget i Gävle att helt enkelt lägga ned symfoniorkestern . Sist men inte minst, vad händer med pensionerna när PISA-förordningen försvinner, vilket den kommer att göra. Det finns mer om det längre fram i detta nummer. Här har en ny kulturminister ett lysande tillfälle att göra ett omtag i frågan och se till att ett nytt system får tillräckliga resurser att hantera de behov som finns. Bo Olsson, förbundsordförande