När vi nu lämnat sommaren bakom oss, kräftorna är uppätna och våra olika verksamheter kommit igång så är det som vanligt: Vi levererar! Det vi levererar är konserter och föreställningar på högsta nivå, både nationellt och internationellt. Längre fram i detta nummer kan vi som ett exempel läsa om Svenska kammarorkesterns bejublade framträdanden på några av världens mest uppmärksammade konsertarenor. Begreppet världsklass är kanske både slitet och luddigt, men det är ingen tvekan om att resultatet av vårt arbete hävdar sig utomordentligt väl i en internationell jämförelse. Ansvar för musik Men det finns inga garantier för att detta varar för evigt. Om inte alla inblandade, politiker, huvudmän, chefer och naturligtvis vi själva, tar ansvar för att vårda och utveckla verksamheten och dess förutsättningar kan mycket raseras fortare än vi kanske tror. Jag vill uppmärksamma två områden som betyder mycket för framtiden, det nationella ansvaret för musiken och återväxten av nya generationer musiker. Med avvecklingen av Rikskonserter och bildandet av det nya Statens Musikverk finns i den bästa av världar en möjlighet till nystart för att bygga ut tillgången till musik i hela landet. Till detta kommer det utökade regionala ansvaret för de statliga musikmedlen genom det som tidigare hette portföljmodellen, numera koffertmodellen. Denna innehåller både möjligheter och hot: Möjligheter, då engagerade kulturpolitiker på regional och lokal nivå, i dialog med staten, kan skapa nya och angelägna möten med vår publik. Hot, om inte den regionala nivån har kompetens och tyngd nog att göra verklighet av regionaliseringens intentioner. Det är därför viktigt att de ansvariga myndigheterna tar behovet av en kontinuerlig nationell överblick på största allvar. Om vår konstart skulle reduceras till en marginaliserad verksamhet i några större städer så kommer ”villkoren för världsklass” på sikt att försämras. Nationellt perspektiv Jag har mött ett antal kollegor, oroliga sådana, som undervisar på någon av våra musikhögskolor. Tydligast är oron kring det minskade antalet sökande på blåsinstrument. Detta är inget nytt problem, och förklaringarna till det är många och i viss mån varierande. Vad som är klart är att det finns en koppling till hela utbildningskedjan, både vad gäller musikämnet i stort och musik- och kulturskolornas roll och möjligheter. Även här finns behov av ett nationellt perspektiv. Här kan den nya Myndigheten för kulturanalys, som ska sjösättas efter nyår, få en intressant roll. En viktig aktör i detta är SMOK, Sveriges kulturoch musikskoleråd, som själva föreslår att den nya kulturanalysmyndigheten får i uppdrag att bevaka kultur- och musikskoleverksamheten. Jag tror också att en diskussion kring kultur- och musikskolornas uppdrag vore värdefull när det gäller balansen mellan en grundläggande breddverksamhet och den i omfång mer marginella del som handlar att ta hand om barn och ungdomar som har behov av en mer yrkesförberedande utbildningsinriktning Naturlig plattform Detta är frågor som berör hela musiklivet, och det är inte minst därför glädjande att Federationen Svenska Musiker (FSM) nu finns på plats. FSM, som grundats av Musikerförbundet och Symf, är en naturlig plattform för de frågor som jag tidigare berört och FSMs ambition är att bjuda in företrädare för andra representativa musikerorganisationer för att ytterligare bredda underlaget för och tyngden i Federationens agerande. Mer information om FSM kommer på: www.symf.se Sist men absolut inte minst: Vi är nu på allvar på väg in i förhandlingar om ett nytt centralt avtal. För att kunna ge aktuell information om vad som händer kommer vi även här att använda oss av vår hemsida. Inom kort dyker en länk, ”Avtalsrörelsen” upp, håll utkik efter den! Slutligen, hör gärna av er till oss i förbundsstyrelsen! Bosse Olsson, förbundsordförande