Först som sist vill jag göra det klart att rubriken inte ska tolkas som att vår motpart Svensk Scenkonst (SvS) på något generellt plan vägrat samtala med Symf. Så är inte fallet! Vad ”avtal kräver samtal” syftar på är den del av de nu återupptagna förhandlingarna som gäller avtalets arbetstidsregler. Som ni vet har diskussioner och förhandlingar om arbetstidsreglerna förts mellan SvS och Symf under lång tid. Som ett avstamp inför förhandlingarna om ett nytt centralt avtal tog Symf redan 2006 initiativ till branschvisa seminarier kring behoven av förändrade regler. Dessa följdes sedan upp i en partsgemensam diskussion. När sedan SvS presenterade ett förhandlingsbud visade sig detta i stort sett vara en kopia av det arbetstidsavtal som tidigare slutits mellan SvS och Teaterförbundet. Jag ifrågasätter alls inte att detta avtal fyller sin funktion på teaterförbundets område, heller inte att det finns skäl att samordna arbetstidsreglerna på arbetsplatser med många kategorier anställda. Därför tog förbundsstyrelsen förslaget som en utgångspunkt för att komma vidare, detta genom att anpassa innehållet till vårt område. Förslaget har många komponenter, men en grundbult för anpassningen var, och är, att avtalets bestämmelser måste erkänna och skydda behovet av kontinuerlig egen övningstid som en del av arbetstiden för förbundets medlemmar. SvS:s första reaktion på vårt branschanpassade motförslag var enkelt uttryckt att konstatera att allt redan var tillgodosett i deras förslag och att Symf såg spöken på ljusa dan. Så upplever vi tyvärr att det har fortsatt! SvS förhållningssätt har varit att kategoriskt avvisa våra förslag i arbetstidsfrågan istället för att bemöta dessa med sakargument, vilket vore mer konstruktivt om parterna ska komma vidare i frågan. Även om det börjar kännas tröttsamt måste jag återigen upprepa att Symf inte har några invändningar mot att diskutera gemensamma behov av förändringar för branschens bästa! Ingen vore gladare än jag om förhandlingarna kommit framåt redan när detta läses, men det förutsätter att de krav vårt yrke ställer på oss alla erkänns och får genomslag i ett nytt avtal. Om vi inte lyckas enas med vår motpart kring detta blir naturligtvis resultaten av förhandlingarna kring löner och övriga villkor lidande, men jag är övertygad om att arbetstidsreglerna och dess konsekvenser är så centrala för våra yrkesvillkor att ingen är intresserad av att stressa fram en ogenomtänkt lösning kring detta. Slutligen, om SvS vill ha ett råd på vägen tror jag att den fortsatta processen skulle må väl av att frågan lyfts ut till våra arbetsplatser och diskuteras mellan de lokala parterna utifrån varje ensembles unika villkor och förutsättningar. Bosse Olsson, förbundsordförande