Pomperipossa i kulturpolitiken För några år sedan fick vi en skattereform. Innebörden var bl a att alla ersättningar från en arbetsgivare i princip blev skattepliktiga för den anställde. En enkel och enhetlig princip kan man tycka. Men naturligtvis visade det sig direkt att vissa undantag måste göras för att inte väsentliga väljargrupper skulle irriteras. En sådan var landets byggnadsarbetare. De skulle med det nya systemet bli tvungna att betala skatt för sina ofta långa resor till arbetsplatserna (ofta i Stockholm) från hemorten (ofta i Norrland). Byggfirman skulle dessutom få betala sociala avgifter på vad man betalat för resa och uppehälle. Det mullrade i de mäktiga byggarleden. I princip skulle systemet med byggjobbare boende i glesbyggd och jobbande i tätort bli omöjligt. De politiska kostnaderna för detta bedömdes för höga. Ett undantag måste göras. Så kom det sig att resor till och från byggjobb blev skattefria i motsats till alla andra av arbetsgivaren betalda arbetsresor. I lagtexten skrevs att detta undantag skulle gälla bygg- och anläggnings-branschen och"därmed jämförliga branscher". Vad som menas med det senare preciserades kanske medvetet inte eftersom det kunde vara svårt för lagstiftaren att bedöma arbetsförhållandena inom olika delar av arbetslivet.. Det är här våra problem börjar. Inom TR ansåg vi direkt att teater- och musikområdet måste kunna betraktas som "jämförliga branscher" Arbetsförhållandena är väl jämföra med byggbranschen ­ dvs de anställda bor på ett ställe (ofta Stockholm) och arbetar på ett annat (icke sällan i Norrland). TR rekommenderade därför sina medlemsföretag att inte dra skatt på resor och uppehälle och inte heller att betala sociala avgifter för sådana kostnader. De flesta teater- och orkesterföretag följde säkert TRs rekommendation. I flera år har vi tillämpat reglerna på detta sätt och ingen har protesterat. Men så plötsligt under förra året knackar det på dörren hos många av TRs medlemmar och taxeringsrevisorerna gör entré. Vad har de på hjärtat ­ jo det har fått order om att kolla hur Sveriges frilansartister skattar för sina resor! Vi hänvisar förstås till parallellen med byggbranschen men det väcker ingen sympati. Eftertaxering, skattetillägg m m blir resultatet. När vi protesterar och säger att hela branschen bygger på frilansmedverkan och att detta i hög grad är ett resultat av de statliga kulturpolitiken säger man spydigt att "då får ni väl söka ökat statsbidrag så att ni har råd att betala avgifterna...." Är det någon som tror att en sådan ansökan skulle bifallas? Inte jag i alla fall. Vi kommer naturligtvis att överklaga ärendet till högre instans. Kontentan blir att hela kulturlivet utanför Stockholm (där frilansarna ofta bor) drabbas. Värst är det naturligtvis för de redan hårt trängda Norrlandsinstitutionerna som redan nu har svårt att flyga upp så mycket folk som man behöver. Det är som bekant dyrare att flyga Stockholm-Luleå än Stockholm- New York. Den artist som tar ett korttidsengagemang i Norrland kommer med skattemyndigheternas nya tolkning att finna att honoraret inte räcker till för att betala skatten på lön+resa+hotell. Det verkar alltså som om Astrid Lindgrens saga om den elaka häxan Pomperipossa fått förnyad aktualitet. När den världsberömda författarinnan röt till för snart 30 år sedan ändrades skattesystemet så att hon inte skulle behöva betala 103% av löneökningen i skatt. Låt oss hoppas att myndigheterna även denna gång kan förmås att ta sitt förnuft tillfånga. Kulturen kan och bör ha många uppgifter i ett modernt samhälle ­ att vara skattesubjekt för att fylla på statskassan hör inte till dem. TR och SYMF har här fått en fråga som lämpar sig utmärkt att driva gemensamt mot politiker och andra opinionsbildare. Sture Carlsson Konserthuschef i Göteborg Ordförande i TR