Staten måste överta symfoniorkestrarna I Statens kulturråds kulturpolitiska nyheter ”Kultur & politik” nummer 4/02 ges det en kritisk inblick i den nya danska regeringens statliga kulturpolitik. Som det står; ”även svenska tidningar har skrivit om nedskärningar, nedläggningar, protester och manifestationer”. Hur är det å andra sidan med den statliga svenska kulturpolitiken, är den något bättre? Svaret måste bli ett rungande NEJ, och vi ska här belysa de nationella svenska symfoniorkestrarnas situation för att visa att Sverige måste rensa upp i egna leden innan man kritiserar andra länders kulturpolitik. Sverige har idag 7 professionella symfoniorkestrar – Radiosymfonikerna, Kungliga Filharmoniska Orkestern, Malmö Symfoniorkester, Norrköpings Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Gävle Symfoniorkester och Helsingborgs Symfoniorkester. Många av dessa orkestrar har idag allvarliga ekonomiska problem, och det kan härledas till en enda sak: regional finansiering. Sedan staten de senaste åren systematiskt överlåtit det finansiella ansvaret för de nationella symfoniorkestrarna på kommuner och landsting, har symfoniorkestrarna blivit en regional verksamhet vilken som helst som till vardags spelas ut mot regionala primäråtaganden. Skall kommunen ge pengar till ny ishockeyhall eller förstärka orkestern med flera musiker? Skall musikerna få högre löner eller skall regionen förbättra vården? Skall orkestern få göra stora konsertproduktioner eller ska ungdomsidrotten stärkas? Exemplen på absurda jämförelser mellan symfoniorkestrar och regionala verksamheter är många, och resultatet blir att långsiktig planering i det närmaste blir en omöjlighet för symfoniorkestrarna – orkestrarna lever med en ständig rädsla. En kommuns konjunktursvängningar bestämmer alltså orkestrarnas dagliga situation. Just nu är situationen extra kritisk; Produktioner måste ställas in. Sponsringen minskar. Turnéer inställs. Svenska orkestermusiker har dessutom Nordens absolut lägsta avtalsenliga ingångslöner (14 772 kronor), något som direkt kan skyllas på regionaliseringen eftersom det helt enkelt inte finns nog med pengar i kommunerna till att ge musikerna anständiga löner. Skillnaderna mellan symfoniorkestrarna växer och växer, både vad gäller löner, produktionsbudget, antalet musikeranställda och administrativa resurser – regionaliseringen favoriserar de rika kommunerna. Två av symfoniorkestrarna, i Gävle och Helsingborg, har alltför få musikertjänster för att dessa två orkestrar egentligen skulle kunna kallas symfoniorkestrar (drygt 50 musiker). En av orkestrarna, Norrköpings Symfoniorkester, riskerar just i detta nu att drabbas allvarligt. Denna fina orkester riskerar att få dra ner 15 musikertjänster för att kommunen ska spara pengar. Detta blir inte bara en förlust för Norrköping, utan för hela Sverige. Listan är med andra ord lång, och så blir det när regionerna själva måste överta det ekonomiska ansvaret för symfoniorkestrarna. Det blir för en region endast möjligt att finansiera en mindre ensemble (t.ex. kammarorkester), men inte en symfoniorkester. Resultatet blir en ständig kamp för att överhuvudtaget överleva, medan de konstnärliga intentionerna hos symfoniorkestrarna – kvalitet, repertoarpolitik, konstnärlig förnyelse – kommer fullständigt i bakgrunden. Varför har så situationen blivit som den blivit? – I stor utsträckning skylls detta på att Sverige har en kulturminister, Marita Ulvskog, som inte mäktar med att övertyga finansministern och statsministern om kulturens fundamentala värde gentemot andra samhällsområden. – Kulturdepartementet och Statens Kulturråd har prioriterat helt andra områden än musik generellt och symfoniorkestrarna speciellt. Musiken har fått lida. Man kan undra om Statens Kulturråd alls har ställt sig frågan: ”Vad skall vi med Sveriges symfoniorkestrar till?”. – Symfoniorkestrarna och facket SYMF har varit alltför passiva vad gäller arbetet med att få ökade statliga anslag. Det visar sig inte minst i de rikstäckande medierna, som i det närmaste inte skrivit ett enda ord om orkestrarnas situation. Frånsett detta så skall Statens Kulturråd snart genomföra en orkesterutredning där statens finansiella ansvar belyses. Låt oss då hoppas att utredningen leder till att staten mångdubblar anslaget till symfoniorkestrarna och därmed övertar det ekonomiska ansvaret för dessa orkestrar. Staten måste stå för minst 70% av finansieringen för symfoniorkestrarna. Orkestrarna i Gävle och Helsingborg måste dessutom, med statliga medel, få ett betydande antal nya musikertjänster. Det är trots allt frågan om en mikroskopisk del av statsbudgeten, i motsats till en kommunbudget. När detta sker (förhoppningsvis snart), så kommer symfoniorkestrarna att få en stabil ekonomisk grund att stå på och därmed möjlighet att planera långsiktigt och koncentrera sig på den konstnärliga verksamheten, och det kommer alla parter att tjäna på. För att detta skall bli verklighet måste symfoniorkestrarna nu med förenade krafter få fram fakta i ljuset och kräva anständiga ekonomiska ramar från staten. Det är endast nya öronmärkta statliga pengar till symfoniorkestrarna som kan lösa denna situation. Det är hög tid för gemensam kamp! Håvard Svendsen, trombonist, Gävle Symfoniorkester e-post: havardsvendsen@hotmail.com Ulf Eklöf, altviolinist, Norrköpings Symfoniorkester e-post: ulf.eklof@son.norrkoping.se