Så kom då äntligen ett besked från regeringen i den monumentalt segdragna frågan om pensionsvillkoren för vårt område. Att den nuvarande PISA-förordningen försvinner var redan klart, men vad kommer istället? Redan intjänande pensionsrätter ska respekteras, och det är bra! Detta är det positiva innehållet i beskedet. Redan här finns dock ett antal oklarheter, inte minst vad som händer med intjänad pension för frilansare. I övrigt är beskedet tydligt i att regeringen avser att stora delar av de pensionsmedel som arbetsgivarna idag betalar för sina anställda ska användas till andra insatser och ändamål inom scenkonstområdet. Här talar man om ”kvalitetshöjande åtgärder”. Vad detta innebär är högst oklart, likaså vad som innefattas i begreppet scenkonst-området. Kulturdepartementet vill här ha en dialog med arbetsmarknadens parter, men besluten om vad som ska anses vara kvalitetshöjande åtgärder ska tas på nationell politisk nivå. Utifrån dessa ska sedan medlen hanteras via portföljmodellen. Här kan man ana en intressant konflikt: hur ska regeringen kunna dra in och styra de delar av pensionsmedlen som idag betalas in av regionala huvudmän? Låt oss hoppas att detta uppmärksammas av regionala kulturpolitiker, gärna innan valet. Konsekvensen av detta blir att de medel som finns kvar till karriärväxling och omställning inte räcker långt. Det rimliga vore att använda de medel som idag täcker de tidigare pensionsåldrarna i PISA-systemet till just karriärväxling och omställning i ett nytt system. I stället väljer regeringen att lägga en nivå som motsvarar mindre än en tredjedel av det som idag avsätts för tidiga pensionsåldrar i PISA-systemet. Vad innebär då detta för oss? När beskedet kom om att ett nytt system ska införas innebar detta att den statliga förordningen försvinner och frågan om scenkonstens pensioner ska regleras i kollektivavtal mellan parterna. Så ser det ut på arbetsmarknaden i stort, och det är fullt rimligt att även vårt område hanteras på det sättet. Men möjligheterna till konstruktiva förhandlingar blir milt sagt begränsade när regeringen låser parterna genom att sätta ett tak för de medel som kan tas i anspråk för annat än tjänstepension vid 65 års ålder. Kulturministern skrev i en debattartikel att ”den som av konstnärliga och fysiska skäl inte längre kan arbeta inom sitt yrke måste kunna finna alternativa vägar till ett fortsatt yrkesliv.” För att parterna ska kunna uppfylla den målsättningen i ett avtal måste vi ges möjlighet att bedöma behoven utifrån verkligheten och inte styras av en nivå som upplevs som godtyckligt satt. Både Symf och Teaterförbundet var i kommentarerna till regeringens besked tydliga med att den årliga ramen för omställning och karriärväxling är helt otillräcklig. Även arbetsgivarorganisationen Svensk Scenkonst har uttryckt oro för detta, men här vore en större tydlighet önskvärd. Jag har svårt att tro att våra arbetsgivare ute i landet känner sig nöjda med en situation där möjligheterna till omställning eller karriärväxling kraftigt beskärs. För att åter citera kulturministern: ”andra kan vittna om att konstnärligt anställda - som dansare - stannat kvar långt efter den tilltänkta pensionsåldern för att inte riskera en låg pension”. Om nu regeringen vill komma bort från detta och dessutom hävda arbetslinjen, hur ska beskedet i pensionsfrågan bidra till detta? Risken är stor att effekten blir kontraproduktiv. Om det inte finns resurser till omställning och karriärväxling värd namnet kommer snarast inlåsningseffekterna att öka. Dessutom kan man fråga sig hur den framtida rekryteringen påverkas. Vem vill satsa på en koristkarriär om möjligheterna till att ta del av åtgärder som ger förutsägbar trygghet och reella möjligheter till en fortsatt försörjningsmöjlighet är beroende av om det finns pengar kvar i systemet och inte av branschens och individens behov? Om man vill fylla begreppet kvalitetshöjande åtgärder med ett meningsfullt innehåll, ge oss då ekonomiska ramar att hantera dessa frågor på ett tryggt och ansvarsfullt sätt för både verksamhet och individ! Med tanke på förutsättningarna, dels vad gäller beskeden om de ekonomiska ramarna, dels de stora oklarheter som finns kring många delar av det föreslagna systemet, är det osannolikt att parterna kan komma fram till ett genomarbetat avtal under året. Att hetsa fram ett avtal kring en fråga som är av central betydelse för scenkonstens framtid vore oansvarigt, en uppfattning som både parterna och regeringen borde kunna enas kring. I slutändan handlar detta om att ta kulturpolitisk ställning. Vi begär ingen gräddfil i ett nytt pensionssystem, men resurser som ger vårt område möjlighet att behålla och utveckla den höga konstnärliga kvalitet som idag kännetecknar svensk musik och operakonst. En grundförutsättning för detta är att de som ska bli våra framtida kollegor i jobbet ser att det finns en förutsägbarhet och trygghet den dag förmågan sviktar. Vi kommer naturligtvis att hålla er informerade om den fortsatta utvecklingen kring detta. Ha en riktigt bra sommar! Bo Olsson, förbundsordförande