Nyligen tillbringade jag några dagar i Warzawa, som Symf:s representant vid den internationella musikerfederationen FIM:s Europagruppsmöte. Jag hade blivit ombedd att ge en kort beskrivning av den nyligen presenterade svenska orkesterutredningen, vilket skulle ta tio minuter. Efter en dryg timmes diskussion och frågor fanns mycket kvar att diskutera. Detta berodde på inget sätt på min framställningskonst, utan på att frågorna om vårt områdes framtid finns på de flesta håll i västvärlden. Dels rör det sig om ett ifrågasättande av orkester- och operainstitutioners verksamhet och förhållningssätt till samhället i stort, dels om en grundläggande diskussion kring konstmusikens plats i dagens samhälle, där många beskrev vår konstart som kraftigt marginaliserad. Min förhoppning är att det inom FIM:s ram kan bildas ett internationellt nätverk av musikerföreträdare där vi kan utbyta erfarenheter och diskutera strategier för framtiden. Behovet finns! Vad finns då att säga om orkesterutredningen? Symf:s första kommentar talade om ett gediget arbete, som ställer många svåra frågor. Jag mötte ganska snart synpunkten att vi borde varit mer kritiska, inte minst mot beskrivningen av arbetstider och villkor. Kanske är det så, men med tanke på att förbundet är remissinstans för utredningen tror jag det kan vara klokt att spara krutet till vårt svar och under tiden ta tillfället i akt att lyfta fram vårt område i debatten. Vad svaret kommer att innehålla återstår att se, inte minst i väntan på synpunkter från avdelningarna. Jag tror dock att vi ska arbeta med detta från två utgångspunkter, dels de konstnärliga frågorna där vi inte har något formellt inflytande men självklart ska visa vår uppfattning, dels de frågor som rör arbetsvillkoren där vi som avtalspart har en central roll. I den första kategorin talar utredningen mycket om behovet av ett nytt orkesteruppdrag och nya ansvar utifrån dagens omvärld. Mycket av detta berör framtidsfrågor som redan uppmärksammas på våra arbetsplatser, men den tydliga kritik av vad som uppfattas som ett ensidigt försvar för traditionen ger upphov till nya frågor. Var hittar vi balansen mellan äldre tiders musik och vår tids tonkonst, vilket ju är vad en levande tradition handlar om, och hur fångar vi framtidens publik? En annan fråga som väcker känslor är jämställdhetsaspekten när det gäller tonsättare, dirigenter och solister. Ska vi som facklig organisation ta del i diskussionen om ett tydligt genusperspektiv i det konstnärliga arbetet? Svaret är inte givet, så hör av er och starta en debatt kring detta! När det gäller de frågor som berör oss som avtalspart måste jag konstatera att oron för en vulgärdebatt kring framför allt arbetstidsfrågorna var befogad. Ett exempel är när en ledande länsmusikföreträdare, med illa dold belåtenhet, konstaterade att det äntligen var dags att syna de i största allmänhet improduktiva symfoniorkestrarna, med sina halvtidsarbetande musiker, i sömmarna. Den typen av uttalanden gagnar inte vårt område! Länsmusikens företrädare borde istället peka på de risker som utredningens förslag kan innebära för konstmusiken i de län som saknar egen orkesterverksamhet. En kritisk kommentar till utredningens syn på musikerns arbetsvillkor kommer självklart att vara en viktig del av förbundets svar, och jag hoppas så många som möjligt utnyttjar möjligheten att ge våra lokala styrelser synpunkter inför remissbehandlingen! Hot eller möjlighet? Tror vi på vad vi gör och inte väjer för de kritiska frågorna kring vår verksamhet har vi alla möjligheter att gå stärkta ur detta. Det största hotet är om vi tiger och lämnar debatten till andra! Bosse Olsson, förbundsordförande