Så var det dags igen för en ny runda förhandlingar om ett nytt centralt avtal. Någon undrar säkert varför det varit så tyst från förbundsstyrelse och kansli kring detta? Anledningen är att vi har väntat och ännu väntar på arbetsgivarsidans avtalsyrkanden. När detta skrivs har dessa ännu inte synts till. Så fort vi får bilden klar när det gäller vad Svensk Scenkonst (svS) vill återkommer vi med en samlad information kring läget och förutsättningarna för ett nytt centralt avtal. Att SvS inte lämnat sina formella yrkanden innebär inte att tystnaden varit total: i december kom ett pressmeddelande som enkelt uttryckt innebär att löneökningar i paritet med den övriga arbetsmarknaden förutsätter kostnadssänkande villkorsförändringar i avtalen. Med andra ord, vi ska själva bidra till att avtalets procentsats ser bra ut genom att avstå annat. Vad detta andra består i vet vi alltså inte idag. Att vårt område är ekonomiskt utsatt är ingen hemlighet och heller inte något som SvS behöver upplysa oss om. Däremot gör SvS resonemang kring detta åtminstone mig osäker kring bilden av vår arbetsgivarorganisation: har man valt bort rollen som branschföreträdare eller sker detta arbete i det tysta? Läs mer om detta i redaktörens artikel längre fram i tidningen. I nästa nummer av Symfoni lämnar vi med glädje utrymme för en replik från SvS kring detta! Samtidigt måste vi vara medvetna om att SvS agerande styrs av dess ägare, som i sin tur styrs av ekonomiska prioriteringar på politisk nivå. När kulturutskottets vice ordförande lämnar sitt uppdrag som en protest mot den styvmoderliga behandlingen av kulturfrågor i rikspolitiken borde detta vara en varningssignal, men förhoppningsvis också en anledning att starta en debatt kring detta. Man anar att statsministerns tal om särintressen inte bara gäller försvarspolitiken! När det gäller avtalsrörelsen så känns det som vi knappt hunnit lämna förhandlingsbordet innan det är dags igen. Det finns naturligtvis goda skäl till de korta avtalsperioderna, men samtidigt riskerar vi att långsiktigt avgörande frågor inte hinns med, utan skjuts på framtiden. Jag vill särskilt peka på två områden, dels villkoren för frilansare, dels behovet av kompetensutveckling för att skapa hållbara yrkeskarriärer. Att arbetsmarknaden för våra frilansande medlemmar ständigt krymper är ingen nyhet. Man glömmer lätt bort att detta är en fråga som inte bara rör den enskildes möjlighet till att stanna i yrket, utan lika mycket möjligheterna för våra olika arbetsplatser att kunna fungera i framtiden. Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: det finns ett ömsesidigt beroende mellan institutioner, tillsvidareanställda och frilansare. Om någon länk brister i den här kedjan får vi alla problem. Att säkerställa en fungerande frilansmarknad för framtiden är ett ansvar som parterna gemensamt måste ta. På SvS:s hemsida kan man ta del av en inbjudan till en kurs kring ? uppsägning av konstnärliga skäl?. Att en individ kan hamna i en situation där man till slut inte fungerar i yrket är inte något nytt och ska inte förnekas. Jag hoppas dock att SvS följer upp detta med ett initiativ att bjuda in Symf till dialog kring detta, förhoppningsvis under rubriken ?att undvika uppsägning av konstnärliga skäl?. Här är kompetensutveckling en viktig del, men lika viktigt är att skapa system för de lokala parterna för att hantera detta på ett värdigt sätt. Att som enskild ställas inför fullbordat faktum som en blixt från klar himmel, ?du duger inte?, är inget alternativ. Sist men inte minst en positiv nyhet: våra medlemmar i Bohuslän Big Band är numera anställda till 100%. Grattis! Bosse Olsson, förbundsordförande