|
De sociala trygghetsförsäkringarna
och lagarna på arbetslivsområdet
har aldrig varit direkt anpassade för de konstnärliga arbetstagarna och det kan man naturligtvis heller inte kräva, när det gäller en så begränsad grupp med så speciellt arbete. Med avtalslösningar har det fungerat hyggligt ändå. Nu kommer förslag om olika ändringar, som kan ställa till det ganska ordentligt om inte de speciella förhållandena för konstnärerna beaktas. Till att börja med pensionsreformen, som om inte någon åtgärd vidtages för alla med låg pensionsavgång, ger en starkt försämrad pension för dessa grupper. Arbetsgivare och arbetstagare har i en arbetsgrupp mellan regering och arbetsmarknadens parter lagt fram ett förslag till lösning av detta problem, men något beslut är ännu inte taget. Nu kommer, i en promemoria från näringsdepartementet, ett förslag, som ytterligare rör till det, med en höjning av pensionsavgången till 67 år. Motiveringen härför är att ge anställda möjlighet att öka sin pension. Det kan väl synas vara bra men det innebär dock att exempelvis sångare med en avgångsskyldighet vid 55 år får höjt intervallet mellan yrkespension och ålderpension från 20 till 22 år, vilket gör det ännu svårare att få en vettig pension. Denna regel om rätt respektive skyldighet att gå vid 53 respektive 55 har tillkommit genom en statlig förordning, motiverad av svårigheterna att med tilltagande ålder motsvara alla krav. I någon mån har förslagsställaren varit medveten om problemet och föreslår cyniskt att undvika negativa effekter (till exempel konstnärliga?) genom uppsägning av de, som väljer att stanna kvar till 67 års ålder. Av vilka skäl? Åldersskäl? Det är ingen saklig grund. Det är också en cynism att framställa förslaget som en förbättring, när det konstaterats att många inte klarar att arbeta fram till 65 års ålder i dag. Vidare har vi socialdepartementets förslag om förlängning av arbetsgivarens ansvar att betala sjuklön i två månader, i stället som nu gällande 14 dagar. Om inte detta skall få förödande konsekvenser för frilansare måste det till en bestämmelse att samtliga icke tillsvidareanställda skall ha sjukpenning från försäkringskassan. Det får också ekonomiska konsekvenser för musik- och teaterinstitutionerna. Att betala både sjuklön och vikarie kan bli rätt kostsamt och öka de ekonomiska bördorna betydligt. I A-kassereformen sades uttryckligen (efter starka påtryckningar från de fackliga organisationerna) att hänsyn skulle tas till de verksamma på kulturområdet. Samma hänsyn borde ha uttalats i dessa förslag. Tyvärr föll ju den reform som kunde varit till fördel för våra medlemmar; nämligen den som byggde på ett förslag från TCO och andra huvudorganisationer och skulle inneburit en arbetstidssänkning på 5 dagar. Regeringspartiet insåg förslagets kvaliteter men stödpartierna, som ändå är så ivriga att sänka arbetstiden, ville göra det på sitt sätt och så blev det inte ens en tumme. Naturligtvis kommer SYMF att tillsammans med övriga berörda organisationer att fortsätta motarbeta alla försämringar, för att i stället jobba för förbättringar för våra medlemmar i det skyddsnät som trots allt omger arbetslivet. |
 |
Olav Gullbransson Förbundsordförande |