När avtalsförhandlingarna sent omsider kom igång efter föregående avtals utgång sista juni, presenterade TR vår avtalsdelegation ett chockerande förslag till ramavtal på arbetstidsområdet. I korthet gick det ut på att veckotidsmåttet sänktes med två timmar, men med en genomsnittsberäkning på sex månader. Det är klart att förslaget väckte hårt motstånd hos arbetstagarsidan. Avtalet skulle gälla samtliga förbund inom TR-sfären, d v s SYMF, Teaterförbundet, SMF och Ledarna.
Detta avtal var kopplat till ett treårsavtal på lönesidan, men det lyckades att särskilja arbetstidsavtalet från löneavtalet genom att sikta på ett ettårsavtal på lönesidan och, omedelbart efter att detta slutits, påbörja förhandlingar om arbetstider.
Arbetstidsförkortning och flexibilitet är ju begrepp som på senare tid mer och mer diskuteras, både allmänt och i avtalssammanhang. Att det är ett brännbart ämne visas t ex av ett omstritt förslag om timbank på årsbasis för tjänstemannasidan på Volvo och att SIF varslar om stridsåtgärder på RSAO-området i protest mot ett avtalsförslag likt vårt.
Det är klart att i den bästa av alla världar, där skön harmoni råder och där alla människor visar hänsyn och omtanke, skulle en överenskommelse likt den omtalade inte vara något problem, men detta Eldorado finns inte på jorden. Tyvärr kan man befara att ett avtal, som ger så stora möjligheter för arbetsgivaren att ensidigt utnyttja den anställdes tid och kraft, skulle öppna för ett hänsynslöst utnyttjande och rovdrift. Det kan vi inte blunda för.
Är det då helt fel att ifrågasätta nuvarande ordning? Naturligtvis inte. Våra institutioner är i stort uppbyggda som hierarkiska industriföretag, som tiden sprungit ifrån. Våra avtal speglar också detta och är i mångt och mycket otidsenliga och bör förnyas, men inte ersättas av andra, som befäster detta tillstånd.
Humankapitalet bildar grunden i alla konstnärliga institutioner och är avgörande för framgång och utveckling, och behöver förvaltas väl. Eftersom detta kapital består av individer som behöver både social- och kompetensutveckling för att ständigt lyfta sig i håret och höja den konstnärliga standarden, bör ett arbetstidsavtal sätta individen i centrum, samtidigt som det tar hänsyn till verksamhetens art.
Kan man tolka TR:s förslag om arbetstidsförkortning som en öppning till en dialog om dessa spörsmål eller är det en väl Candidsk tolkning?
 |
Olav Gullbransson Förbundsordförande |